Idag har jag spenderat min dag hos mina kusiner med mormor och morfar. Jag gick in i huset som jag praktiskt taget spenderade hela min barndom i-min mosters hus. Jag kom på mig själv med att springa upp för trappan och tänka på alla minnen jag hade där. 

 

Fram tills jag var 6 år bodde jag nära hela min släkt,alla mina nyfunna vänner, min mormor och min morfar bodde 50 m ifrån mig och min såkallade "dagmamma" var mina mostrar-Lotta & Putte. När jag var 6 år flyttade jag, ca en och en halv timma bort, till Orust. Jag kommer ihåg sorgen, när man var liten var allt så mycket större, skulle jag tappa kontakten med mina vänner, skulle jag glida ifrån mina morföräldrar och mina mostrar? Svaret var rätt enkelt-ja. De första åren var allt okej, jag hälsade på min gamla skola, var hos mormor & morfar, mina kusiner etc på helgerna. Sedan "växte" man upp, slutade väl värdesätta det hela, hade nya fräcka vänner, mamma jobbade alla dagar, det blev svårare att träffa alla helt enkelt. 

 

& idag 11 år senare så springer jag upp för den där trappan i det där huset där jag lekte jage, där min moster flätade mitt hår, där jag satt i morfars knä och min mormor gav mig chokladsmeten från kakan vi nyss bakade och jag tänkte på vad som hade kunnat vara om vi bodde kvar. 

 

Inte för att jag ångrar alla vänner jag fått, hur min familj är nu, men om man kan tänka tillbaka, hur hade mammas och vårat val varit då?