Nu ska jag gå ut, gå, långt, sätta mig någonstans vid havet och skriva, tänka, filosofera. Jag försöker göra denna prosidur en gång i veckan, bara gå, lyssna på äckligt hög musik, gråta,skratta, tänka och framför allt ta fram den lilla blåa, vackra,nedklottrade bok som även kan kallas dagbok. 

 

Det känns lite bättre nu, inte fullt perfekt, inte sådär äckligt bra, men det känns okej, för jag har alla de där människorna som är underbara, Blondi som åker hem t mig mitt i natten och kollar barnfilmer med mig när jag är ledsen, Elin som lyssnar och är sådär äckligt bra att jag inte riktigt fattar det själv, jag har min pojkvän som håller om mig,kysser mig på pannan innan vi somnar och som på riktigt visar att han förstår och som faktiskt tycker att jag är perfekt för den jag är, jag har min mamma, hon som alltid älskat mig vilkorslöst och som alltid kramar om mig när hon vet att det blir jobbigt, och min syster, hon som är 10 år äldre än mig,som har vart med om så mycket, som har blivit dom min andra förälder, som ger mig en chans vad det än gäller, som låter mig göra egna dumma beslut men som också skyddar mig, tar med sig fika och filtar, som köper små söta pennor som är jätte rosa och töntiga som om jag vore 8 år- för jag är hennes lillasyster och kommer alltid vara sådär liten för henne och jag har aldrig känt mig så älskad som jag gör av henne och mamma.

 

Sedan har jag mina ortroligt vackra klasskamrater som skickar små fina sms och är gulliga.

Jag är så tacksam. Så oerhört jävla äckligt tacksam att ni finns där, alla, min mamma,min syster,min pojkvän,min Elin,min Blondi, mina klasskamrater, alla. För ni är så fina. på riktigt.

 

Aja iallafall hejdå vackra blogg.