Varför inte bara vara du, vara barnslig, skratta, gråta, känna.

Varför inte bara skrika, hoppa, få ur dig allt det du stänger inne?

Varför ska man vara så jävla seriös hela tiden, varför ska man inte få vara omogen, vara barnslig, vara ung så länge man kan? Det är något jag ofta hör, att jag ska vara ett "barn" så länge jag kan, att jag ska uppleva saker, vara impulsiv,känna mig på livet, ett steg i taget,leva livet, älska,hata,vinna förlora, skratta och gråta. Men så fort jag är det ni definierar som "omogen" , så fort jag skrattar, älskar,hatar,gråter,skriker,är impulsiv så är det fel, för det är inte vuxet nog. Vad är ens moget, vad är ens seriöst och vad fan är "vuxet"?-inget.

Vuxna människor är oftast de som är som mest omogna, de som inte kan ta kritik, som inte lever, det jag kallar omoget, att vara instängd för att man förväntas vara det som samhället ser som "vuxet".

Jag tänker leva, inte missa en sekund av mitt liv, leva allt fullt ut, fullända det jag börjat med, jag tänker skratta när jag är lycklig, jag tänker gråta tills allt känns bättre, jag tänker älska, jag tänker tro, jag tänker hata och jag tänker vara impulsiv. För vad för människa skulle jag vara om jag går runt och tycker synd om mig själv för att jag inte gjorde det jag ville och vad för människa skulle jag vara om jag gick runt och inte levde utan stängde in mig,mina drömmar mina mål för att det är vad samhället vill se. Mogna,vuxna,ansvarstagande jag, så nu är frågan, vad är det som är så moget med att göra som alla andra "spela det säkert", vad är det som är vuxet med att inte ha levt och vad är det som är ansvarstagande när allt man hör är hur NI den äldre generationen klagar på allt ni kunde gjort men inte gjort, samtidigt som ni på oss klagar för att vi gör det vi vill göra? Vad är det för dubbelmoral.