Ibland känner man sig verkligen trampad på, som om man är helt betydelselös, som om allt det  man byggt upp under en så lång tid bara rasar ned på enstaka sekunder. Ibland får man bara den känslan att varför inte bara försvinna, bara lämna allt bakom sig,fly helt enkelt..hur fegt det än kan uppfattas. För ibland, just de gångerna då allt bara faller samman så tror man inte,man kan inte tro att man på något sätt ska ta sig ur de hål man nyss föll ned i. Just de gångerna då detta händer mig brukar jag tänka på varför jag inte bara flytt de andra gångerna, varför jag står kvar på samma plats jag gjorde för tre år sedan,varför jag inte bara lämnade allt bakom mig och försvann..och då kommer jag på det, det är för att även om man inte tror det, även om det inte ska gå så blir det bättre. Ingen är någonsin värd att bli sårad så att man faller,men när man blir det så finns det alltid någon där, någon som sitter breve dig när du gråter,någon som håller din hand när de blir tungt och någon som just precis du betyder hela världen för..och tänker du efter riktigt noga så skulle du inte vilja lämna dina vänner,din familj och allt runt om dig bakom dig för att du en dag faller,för att det under en kort period känns tungt,för det kommer bli lätt,tillslut. 
Jag tror jag har de mest underbara människor runt om mig, helt underbara vänner och en familj som står breve mig när allt blir svårt, och jag tror att jag allt för sällan säger det till dem,och jag ska verkligen ta mig tid att göra det nu, för jag tror inte jag ens nästan föröstår hur lyckligt lottad jag är,som har er där när allt blir tungt.