Kollar dum dummare med min lille hårboll

Är du lycklig Rebecca ? Ja, nej, oftast, ibland , ja , nej, m Jag är Lycklig oftast, jag har en pojkvän som jag verkligen värdesätter, en mamma som älskar mig, en syster som betyder mer än allt, jag har släkt, jag har vänner, mina djur . Men det har alltid fattats en person, en del - pappa. Vilken flicka vill inte vara pappasflicka ? Vilken flicka vill inte vara uppväxt med båda föräldrar? Och framför allt vem vill inte känna sig älskad av sina egna föräldrar? Min mamma har alltid vart där, funnits där, stöttat mig, min syster har även alltid funnits med i bilden och på något vis har jag ändå två föräldrar. Jag har barndomsminnen från pappa, han försvann när jag var 3 , vissa minnen är bra, perfekta men ibland vaknar jag upp ur en dröm en hemsk dröm, gråtandes, undrar vart jag fick scenariot som nyss uppspelade sig min sömn ifrån? Och jag minns. Allt det som var rätt hemskt, och jag förstår mamma och pappa , jag förstår varför jag endast har mamma som vårdnadshavare och jag förstår varför pappa trots allt han gjort alltid kommer vara älskad av mig- för att min mamma älskar mig så mycket att hon aldrig vill utsätta mig för ont och för att min pappa alltid kommer vara just precis min pappa. Jag är lycklig, för första gången på flera år grät jag inte på min födelsedag för att min far som ända sedan jag vart liten inte fått, kunnat eller har glömt att ringa nu slog numret till min mors mobil och ringde. Jag var mentalt förberedd på att inte få detta samtalet, att det var ok, att han älskar mig ändå, att jag inte ska gråta. Men han ringde, han sa att han älska mig och han fanns där. Jag är en glad tonåring, oftast, ibland mycket beror på min pappa, både gott och ont och jag som nu är 17 år, en stor flicka, förstår att man aldrig kan sluta älska en förälder hur sårad man än blir. Men jag förstår även att jag inte kan spendera mitt liv tänkandes på vad som kan hända om han kommer ringa eller inte, om han kommer vara delaktig eller inte , för jag är nöjd med mitt liv som det är och ja det hade vart skönt att ha en far vid min sida. Men jag klarar mig bra som det är , perfekt.

Mitt nationella tal,hoho

Att leva med en förälder.

Det blir inte värre än man gör det.

Alla behöver mamma och pappa. Att leva med en förälder kan vara svårt, man blir testad varje dag, både som förälder och barn. Pappans uppgifter i uppväxten behövs, mammans uppgifter i uppväxten behövs. Ett barn behöver både en manlig och en kvinnlig förebild, föräldrarna ska lära barnen eller barnet vad som är rätt och vad som är fel, tillsammans.EN förälder ska inte behöva bära detta själv, på sina egna axlar, en förälder ska inte behöva berätta för sitt eller sina barn varför inte den andra föräldern är närvarande genom dennas eller deras uppväxt. Enligt folkhälsoinstitutet löper barn som bara har en förälder större risk att få psykiskaproblem, och ja många barn behöver två föräldrar, någon att falla tillbaka på, växa upp och uppleva saker med bägge föräldrarna. Men för de barn som inte har detta, de som har en förälder för att till exempel pappa har dött eller försvunnit på annat vis ut ur både mammans och barnets liv, de får lära sig att anpassa sig efter allt som hänt. De behöver andra människor runt om sig, någon som man kan se som en möjlig fadersfigur, som man kan få hjälp av etc när det behövs. De får börja om från noll, de får acceptera det faktum att pappa inte kommer tillbaka av olika anledningar hur svårt det än är att förstå detta.

Barnets tankar. Barnet kommer bli förvirrat, tänka tankar så som ”är det mitt fel att jag aldrig mer få träffa min pappa?” eller ” Vad händer om mamma med försvinner, vem tar hand om mig då, kommer jag komma in på barnhem flera mil bort från alla mina vänner och släkt?”. Barnet kommer antagligen aldrig riktigt kunna handskas med detta och åtminstone en gång om dagen kommer tankarna flyga iväg, till den avlägsna föräldern.Anders Carlberg, redaktör på fryshuset har uttalat sig i en artikel angående att de största problemet är när pappan försvunnit från sitt pojkbarn, för killar behöver denna manliga förebilden.I mitt fall hade jag turen att jag har min mamma kvar hos mig, eftersom att jag som kvinna reflekterar mig mycket på henne. Dock tror jag inte att det spelar någon roll vilket kön den levande/närvarande föräldern har eftersom att det fortfarande är en förälder. Du kommer alltid ha människor runt om dig som du lär dig av och ser upp till. Det spelar dock inte någon roll hur bra den levande föräldern sköter barnets uppväxt, hur mycket föräldern än älskar barnet, hur stark föräldern än är, för både barnet och föräldern kommer för alltid ha en liten bit som fattas, en liten del någonstans inombords som alltid kommer fråga” varför?” och hur mycket dem än stänger inne det så kommer faktumet att NU är det bara vi, vi två göra lite ont inombords.

Bandet stärks .Bandet mellan föräldern som är kvar och barnet kommer stärkas, de lär sig att anförtro sig fullt ut på varandra, de lär sig att stänga ute vissa saker och att vissa dagar kämpa mer än någonsin förr för att hålla allt uppe. Detta kräver en otrolig styrka hos båda. De lär sig att de inte är mer synd om dem än om någon annan, för de har varandra, de går igenom samma sak och de finns alltid släkt och vänner som finns där och hjälper till. Föräldern har inte längre en lön till att försörja barnet och sig själv på, barn är något av de dyraste man kan få, ekonomin kommer vara otroligt svår, föräldern kommer antagligen få ta extra jobb, ge upp några av de största drömmar de har, allt för sitt barn av ren och skär kärlek och av hopp.

Min syn. Jag har aldrig känt att min uppväxt var dålig, jag kommer knappt ihåg hur det var att ha två föräldrar och därför känns det helt naturligt för mig. Jag lärde mig att acceptera det, ju äldre jag blir, ju lättare blir det. Jag är uppväxt med min mamma och min 10 år äldre syster, båda har hjälpt mig genom livet något otroligt och det känns nästan som om att jag är uppväxt med två föräldrar när jag har dem. Jag har aldrig fått mindre än något annat barn, inte mindre kärlek, inte mindre presenter på födelsedagar och julafton. Vi har själva byggt upp denna lilla familj, vi berättar allt för varandra, lyssnar på varandra, hjälper varandra. Vi har aldrig haft råd att tänka negativt, aldrig riktigt förstått vitsen över att tycka synd över sig själv då det inte hjälper. När jag var liten försvann min pappa och mamma fick ta allt i egna händer, skaffa extra jobb, lägga undan sina drömmar för att jag skulle kunna uppfylla mina. Och jag ser upp till henne och min syster mer än någon någonsin kan förstå.

För jag har fått lära mig, att saker inte blir värre än man gör det.