Dagarna har vart sämst, iallafall de senaste, jag är tacksam att jag alltid har folk nära tillhands som hjälper mig. Jag har de där dagarna just nu, när jag sätter ett leende på läpparna,hoppas att ingen ska fatta att jag egenligen är så jävla ledsen. Känslorna åker upp och ned som om jag åker bergodalbana,som om allt rasar, som om jag förtjänar att vara ledsen,må dåligt. Jag har inget att vara ledsen över, jag antar att jag egentligen bara tycker synd om mig själv,för att jag inte har det sådär klychigt (om det stavas så) bra som jag brukar ha, för att allt bara rasar. Ibland är jag så jävla glad, någon gång under de 24 timmar som dygnet består av ler jag,påriktigt,inte så äckligt fakeat som jag nu gör.