Är jag den enda människan som sitter och filosoferar på toa?
Jag kan sitta där hur länge som helst och bara tänka på allt mellan himmel och jord, men jag har dock inte gått så långt att jag somnat när jag gjort det än!

Jag tycker det är ett bra sätt att slappna av tror jag,ett sätt att låta tankarna rymma iväg lite, när jag väl suttit där en stund så kommer jag dock på att vad fan tror morsan nu?- att jag skiter i en jävla timma eller?
Men då får hon väl tro det, för nu ska jag vara helt seriöst, hur jävla gött är det inte att hålla sig hur länge som helst, springa in på dass, kissa järnet sen bara tänka på tillexempel hur skönt det var.

Jag har gjort det enda sen jag var liten, suttit där och tänkt på saker, när jag var liten brukade jag dock mest tänka på mina barbies istället för allt annat i världen, men nu, nu ser jag det nog som ett ställe att fundera runt saker och ting.
Hade det inte vart för att det finns fler än jag i min familj som har behov hade jag nog fanimej gjort läxan där inne med!

/Kuungen

Här om dagen fick jag tillbaka min "kärleks-bok" från 8an, när jag läste den kände jag mig som en väldigt klok 14 åring, så nu tänkte jag att varför inte lägga ut en liten snutt ur den.

"Att offra allt för kärlek..

Det finns otroligt många som har offrat allt för den personen dem älskar.
Vänner,familj,trygghet..allt helt enkelt.
Älskar man någon som man tycker är helt perfekt för en, den man skulle kunna sätta livet för, då tror jag att man skulle kunna göra allt för den personen.
Jag kan själv inte säga om det är rätt eller fel att offra allt för kärlek, det beror på hur man själv är som person.

Man ska ju fortfarande ha kvar det liv man hade innan en annan person kom in i bilden..inte ändra för mycket på sig själv.
Men visst, ska man vara två ska man anpassa sig till den andra, göra lite uppoffringar för varandra.
Helt enkelt göra varandra lyckliga, fast, offrar man allt , vad fan har man då kvar som man själv byggt upp?

Jag tror själv kärlek är när man älskar varandra trotts fel, när man inte offrar allt utan mycket, när man kan vara sig själv samtidigt som man delar ett liv med någon annan."

-Tyckte det jag skrev var väldans smart!
Men nu ska jag färga håret på Tobbe innan Frida kommer hit för en filmkväll:)
/Kuungen

Nu när jag ändå är igång så slog det mig, varför inte berätta lite om vad som har hänt i mitt liv genom åren osv.

Jag kommer egentligen ifrån hunnebostrand som ligger i sotenäs, men flyttade vid 6 års ålder till Orust"den stora ön i väst" där bönner växer på träd*skämt o sido*.
Jag spelade fotboll redan som liten, något jag har hållt på med i många år det vill säga, jag ser det som ett fritidsintresse inte något "Jag ska bli sveriges nya zlatan"(en kvinnlig version), men visst fan hade det vart kul att bli riktigt grym!
Påtal om att jag flyttade, så kommer jag ihåg min första dag i den nya skolan (1an), kan lika gärna dela med mig om mina minnen .
Dagen började med att jag kom till skolan med min mamma, jag gick in till klassrummet och där var alla, en helt ny klass som bara kollade på mig (kände mig lagom cool som hade alla blickar på mig).
Den nya fröken bad mig berätta om mig själv men jag var för feg så min mamma fick berätta om mina katter,haha ja, mina katter.
Sedan skulle jag gå ut med alla, och då ska ALLA barn visa mig man kan leka med och helt plötsligt säger en utav dem "Detta är den stora stenen, man kan sitta på den", så såfort jag är ute någonstans med någon som gick i min dåvarande klass kör jag den och skrattar, jag har ingen aning om varför, det hör väl till min dåliga humor!
Jag hade även i 6-8 årsåldern en idol, carola, vet inte hur många låtar jag kunde som hon gjort när jag var liten, man kan ju lugnt säga att jag ofta tvingade min syster att sjunga med i mina falska toner..
när jag blev lite äldre och började 4-6 så finns det väl inte så mycket att berätta, jag var en i mängden, man la inte märke till mig direkt, även om jag önskade det.
MEN när jag började 7:an så hände det, jag blev vän med någon som gick i 8an, jag blev därefter vän med allt fler och det hela slutade med att jag var "cool", så cool att jag fick min första fylla och gick på gården varje fredag för att få mer status och uppmärksamhet.
Detta fortsatte fram tills i slutet av åttan, jag blev stämplad "player" och "fjortis" , och först nu när jga tänker tillbaka på det, så vad fan höll jag på med?
Ska jag vara riktigt ärlig så är det nog bara en person jag har att tacka för att jag förändrats så som jag gjort, och det är Tobias Hägglund, nu tror ni nog att det ska komma något "Du räddade mig ur skiten..blabla." drabbel, men ska jag vara ärlig, så har jag aldrig känt mig så älskad innan, och innan han kom in i mitt liv var det värre än en mardröm att gå ut utan smink och plattat hår.
Nu efteråt får jag höra att jag förändrats till det bättre, och jag till och med blivit vän med folk i min klass som jag enligt mig själv var på tok för "cool" för för något år sedan.
Jag ville iallfall komma fram till att jag själv märkt att jag blivit en helt ny person, och att jag är så otroligt glad att jag kunde ändra mig.

Men nog om mig, nu till min familj!

Min mamma är en grymt bra mamma, hon har nästan alltid rätt, förutom när vi bråkar, för då har hon då aldrig haft rätt iallafall.
Min pappa, jadu.. en person jag inte träffat på flera år av speciella skäl, enligt mig själv är han en bra pappa iallfall, även om han nu gjorde så jag fick ärva hans tår...;)
Jag har även en syster, även om vi enligt oss själva inte alls är lika varandra så är hon rätt grym;) hon är en person som jag verkligen litar på, hon är nog faktiskt den bästa systern jag någonsin kunat drömma om, helt enkelt bäst!
OCH min systers pojkvän, Adam, vet inte hur många gånger han har hjälpt mig med saker, så som mina läxor och hur man briljerar i fifa(även om jag inte briljerar...och även om han lyfter mig upp och ned så fort jag kommer med någon tyken kommentar om att jag skulle vunnit om han inte fuskat..),han är en person som jag verkligen är stolt över att ha i mitt liv.

nnu blev det för jävla långt inlägg, men hoppas ni orkade läsa!