Sitter här efter en dag full med scrubs, tankar, promenader och några små tårar som lyckades tränga sig igenom den fasad jag hållt uppe.

 

Sista dagen på sommarlovet, jag ska inte ljuga, lovet har vart bra, otroligt bra, samtidigt som jag mår dåligare än jag någonsin gjort i mitt 17 åriga liv. Jag har känslor som om jag vore en pmskung. Jag försöker så mycket att sätta ett leende på mitt bleka ansikte, men ibland räcker inte det.

 

Om någon har det bra så är det ju jag? -Jag har träffat min pappa, jag har vänner, min familj och min underbara pojkvän. Jag borde vara lycklig, eller hur?Sluta känna efter så mycket, om det är något jag alltid varit upplärd med är att man inte ska göra det värre än vad det är, och det kanske inte är så farligt, att må dåligt menar jag. Det hör väl till, något som uppkom när den första tonåringen fick problem att det bara är så det är. Det är väl alltid det man hör? -" du är tonåring det funkar så", och kanske är det så.

 

 

 

Nu ska jag sätta ett stort kryss över allt, imorgon börjar det. Det som jag hela dagen stått och testat kläder inför (ja , jag har nu funnit de perfekta plaggen)-skolan, min första dag på Agneberg. 

Jag ska möta upp Robin, krama om honom så himla hårt och bara se positivt på allt.

 

Nu stänger jag ned datan som imorgon kommer infinna sig på John Bauer, tar bort allt och sträcker på ryggen.