Förlåt om inlägget under blev långt drog ned på det med circus 50 st så haha. 

 

I
I
v

Det har nu gått dagar sedan jag bloggade *dramatisk röst*

 

Nej men min nya skola är fin, lärarna är stränga, eleverna flitiga. Det är skillnad från där jag satt för ett år sedan. Jag har 3 läxor från igår till imorgon, tungt men även så otroligt skönt att känna att jag verkligen lär mig. Det är även lite tråkigt att se hur mycket alla andra gjort som jag skulle gjort men tydligen inte gjort. Jag är nöjd, har en ny syn på det hela. Pluggar som om mitt liv stod på spel, lär mig retorik, har stressprov, har förstående lärare och otroliga nya vänner. Jag är inte glad, inte lycklig, inte sådär fullt ut som man kan vara..men det är en tyngd som har försvunnit.

 

Jag saknar min gamla klass, mina vänner men framtiden är ändå det jag måste sätta först. 

 

Ska börja blogga mer nu, om jag får tid på någon rast om dagarna det vill säga, annars blire mysiga sena inlägg om hur fina mina nya easy tone är...SOM jag köpte på nya sportshopen tillsammans med en ny Wezc tröja och världens mysigaste regnkappa. 

 

 

Hade förövrigt på mig en touffu ansiktsmask igår, mysigt!

Sitter här efter en dag full med scrubs, tankar, promenader och några små tårar som lyckades tränga sig igenom den fasad jag hållt uppe.

 

Sista dagen på sommarlovet, jag ska inte ljuga, lovet har vart bra, otroligt bra, samtidigt som jag mår dåligare än jag någonsin gjort i mitt 17 åriga liv. Jag har känslor som om jag vore en pmskung. Jag försöker så mycket att sätta ett leende på mitt bleka ansikte, men ibland räcker inte det.

 

Om någon har det bra så är det ju jag? -Jag har träffat min pappa, jag har vänner, min familj och min underbara pojkvän. Jag borde vara lycklig, eller hur?Sluta känna efter så mycket, om det är något jag alltid varit upplärd med är att man inte ska göra det värre än vad det är, och det kanske inte är så farligt, att må dåligt menar jag. Det hör väl till, något som uppkom när den första tonåringen fick problem att det bara är så det är. Det är väl alltid det man hör? -" du är tonåring det funkar så", och kanske är det så.

 

 

 

Nu ska jag sätta ett stort kryss över allt, imorgon börjar det. Det som jag hela dagen stått och testat kläder inför (ja , jag har nu funnit de perfekta plaggen)-skolan, min första dag på Agneberg. 

Jag ska möta upp Robin, krama om honom så himla hårt och bara se positivt på allt.

 

Nu stänger jag ned datan som imorgon kommer infinna sig på John Bauer, tar bort allt och sträcker på ryggen.

Är beroende, är fast, är kvar på ruta ett. Jag är lyckligare nu.

 

Tittar tillbaka på allt, allt man upplevt, alla gånger man gråtit, alla gånger man skrattat, alla gånger man gått av, alla gånger man älskat, alla gånger man hatat, alla sorger, alla gånger man stått ensam, alla gånger någon vart vid din sida, nytt , nytt , nytt. Nya saker attt uppleva, nya saker att gråta och skratta för, du kommer gå av fler gånger, du kommer älska, du kommer hata, du kommer stå ensam, du kommer ha människor vid din sida, det är nytt, livet är inprincip nytt, det börjar nu. Du är 17, du är lycklig och olycklig, när något händer rasar jorden, du bråkar, du löser problem, du får problem, du är 17, du är lämnar ruta ett, du blir lycklig, du blir ledsen, du får vänner, folk försvinner. Men vart du än går Rebecca, så är det alltid någon med dig, vart du än går.

 

 

Sista sommarlovsdagen idag, har varit mysig och så! Tillbringar denna dagen med min pojkvän .

 

Nu börjar snart skolan, en ny skola, nya elever, nya vänner, nya förväntningar, nya läxor, nya människor, nya lektioner, nytt nytt nytt. Bestämde mig i Torsdags för att byta, funderade hela sommaren och i Torsdags kom ångesten. Eftersom att sommarlovet bestått av en till mestadels ledsen becca så kände jag att något nytt kanske hade gjort det hela lite bättre.

 

På Måndag morgon möter jag upp min kära vän Robin som visar mig vart aulan ligger, på Agneberg. Jag är spänd, rädd, tänk om de inte tycker om mig? Om jag inte får några vänner? Om allt blir mer än jag klarar av? Att allt går åt helvete?-tänk om. 

 

Nu ska jag radera allt från John Bauer datan, och det är med en liten tår i ögat jag på måndag om tid finnes som jag vandrar upp till John Bauer och säger farväl till de människor jag under ett helt år har upplevt saker med, ovärderliga saker. Och det är med ett litet hål i hjärtat jag säger farväl till hela I17. 

 

Men allt kommer bli bra, så bra, jag ska opereras i i slutet på September, jag ska leva, få vänner, uppleva saker, nå mina mål, och känna mig bra.

 

Min sommar etc-